Jag lovade att uppdatera er!
Visst sprang jag idag! 10.91 km på tunga ben. Nu var det länge sedan mina ben var lätta.
Någon kanske undrar om jag stretchar? Svaret är nej.
Ja, hur ska jag försvara mina tunga ben nu då?
Dum som jag är kommer jag hem med tunga ben och förbannar mig själv för att jag inte stretchar. Går in i duschen och.... stretchar inte.
Blir lika arg på att jag inte äter ordentligt efter, men är för trött för att äta så jag tar en bit choklad. För det är ju såååå jobbigt att skära upp avocadon. Katarina, skärpning! Vad har hänt?
Åh, jag blir så less på mig själv.
Jag är ju inte lika slarvig varje gång, men det funkar inte att slarva så här innan loppet. Inte längre! (Ni ser, jag kan ju detta).
Och jag har fått startbeviset till Stockholm Marathon idag. Nu är det liksom väldigt mycket mer official som min man skulle ha sagt. No return!
Mitt sämre jag försöker hitta undanflykter nu, men till och med mannen tycker ju att "come on, if you've come this far..."
Jag kan ju hålla med honom.
Fast det handlar ju liksom inte om lathet. Jag springer ju långt mer än genomsnittet redan nu, men 4.2 mil liksom. Förstår ni min rädsla? Om man nu ska kalla det rädsla. För egentligen är jag faktiskt ganska duktig, men det där hjärnspöket har möblerat om lite i knoppen för tillfället.
Kanske ska jag springa kortare sträcka och stretcha i morgon!
Marathon
Ja, hur går det då kanske ni undrar?
(Jag vet att en del undrar)
Jo, träningen går bra. För jag tränar och det funkar, men ångesten börjar krypa närmare. Det är långt. Mitt längsta pass är hittills bara 25 km. Jag har inte pressat mig längre. Hade jag inte haft marathon som mål så hade jag sagt att träningen går sjukt bra. Jag springer aldrig kortare än 8.9 km (återhämtningsrundan), men problemet är att det är så mycket längre jag ska springa. Om några veckor alltså. Och jag har verkligen fått lite kalla fötter.
För det är jobbigt.
Jag skiter i intervallpass och löpskolning och fokuserar på att ta mig runt på lite snabbare tider ibland. Jag stannar verkligen aldrig, aldrig upp. Jag går ibland (då jag tar vatten) och har som tvång att aldrig gå mer än 100 meter. Hur trött jag än är. Och visst, med min envishet klarar jag ju maran, men troligen inte på den tiden jag hade tänkt satsa på. Just nu skiter jag i det.
Min säsong blev inte som jag planerat rent träningsmässigt (inga detaljer kommer jag lämna ut här), men skam den som ger sig. Ni kommer att få ordentliga uppdateringar lite oftare. Efter helgens långpass till exempel. (Jag menar, till och med sönerna undrar ju så det är väl bara att informera allmänheten tänkte jag.)
Jag ska försöka ta mig i kragen för er skull. För att det är troligen kul att läsa om min marathon ångest, eller?
Påskdagens löpning - hamsterhjul - check
Gårdagens middag. Jag gillar att ladda med riktig mat.
Ugnsbakad lax med mozarella täcke (herrejösses så gott det var), avocado, vitlöksfrästa champinjoner och sugersnaps med havssalt och citronolivolja. Yummy!
Så dagens löpning. Jag måste komma upp i distanser igen. Det har varit dåligt med det sedan min influensa period. Kortare pass (runt milen) har jag fått till, men nu var det dags att öka distansen. Marathon väntar runt hörnet (tur att det inte var idag)
Dum som jag var valde jag att köra samma sträcka 3 gånger. Merparten av sträckan jag brukar springa normalt. En gång. Väldigt stor skillnad mentalt.
Sista rundan var helt klart jobbigt psykiskt och det märktes i siffrorna. Kände mig som en hamster i ett hjul. Samma sak, om och om igen. Dock tror jag det är grymt bra för pannbenet då det är väldigt lätt att springa hem (bara 1 km hem då rundan är klar), men att istället välja den igen och igen och sedan en annan runda hem är skönt för självkänslan.
Efter 17 km kom också känningarna. Självklart kommer dessa då jag inte har sprungit längre pass på några veckor. Det är en annan påfrestning för kroppen med längre distanser. Fortfarande så irriterande då hjärtat och andningen funkar, psyket är med (ni skulle höra hur jag peppar mig själv, ibland högt - jag springer ju ensam), men benen blev som pinnar. Värst är låren och höftböjarna. Och fötterna, men det är en parantes. En sidosmärta jag har lärt mig att leva med. Mina tår har ändrat skepnad efter all löpning, men vem bryr sig om det?
Jag körde på till 20 km (totalt 21 km blev det), den sista km sprang jag kanske bara 300 meter av. Sedan var det långsam jogg och promenad.
Men, jag gjorde det.
Och nu har vi målat ägg. I ugnen ligger en stor lammstek och väntar på att bli uppäten. Underbar påskdag.
Vad har ni gjort? Har ni tränat?
Att förena nytta med nöje.
Löprundan går alltid längs vattnet. Idag blev det bara 8 km, men ack så jobbiga km.
Jag borde kolla upp mitt järnvärde. Det är delade meningar om löpning och effektern på järnvärdet. En del säger att man vid långa pass (jag kör många gånger upp till 2 mil och mer) slår sönder de röda blodkropparna och att järnvärdet kan sjunka. En del läkare anser att det inte alls påverkar blodet.
Jag fick i alla fall yrsel och domningar i händerna idag. Kändes som om jag sprang med konstant mjölksyra. Nu sprang jag inte sista biten då den sötaste lilla tjejen väntade med mellanmål och mat till fåglarna.
Hade jag sprungit min "normal-runda" så hade det blivit 1 minut snabbare än sist jag sprang. Så visst går det framåt. Fast det här med att jag är så trött jämt och får domningar borde jag kolla upp. Jag vet.
Vi var inte ensamma om att mata fåglarna. Den här söta damen hade med sig 3 stora påsar till dom.
Och det var nästan läskigt att sitta med kameran i handen då alla fåglar flög emot mig.
Vi avslutade med en 2 km promenad, i hyffsat bra tempo. Med några stopp för att plocka lite blommor.
Och Josefine blev så trött att hon somnade utslagen i soffan.
Det är många gånger jag undrar varför hon är piggare efter en dag på dagis än efter en dag med oss....
Och det här får hamna under min träning, för jag sprang ju trots allt 8km. Och vi gick 2 km. Och man måste ju få äta och mysa också. Det är viktigt då man tränar. För mig blev det "SKYR yoghurt" i solen.
Det här med träning, igen
Jo, klart att jag fortsätter träna. Fast denna vecka har varit seg, med allt som hänt, så träningen har fått stå tillbaka lite.
Dagens pass blev kortare (min normalrunda på nästan 9 km), men istället snabbare.
Får satsa på mina långpass nästa vecka istället. Det är inte värt att pressa kroppen i onödan. Bättre att hålla fram till maran och efter än att köra på då psyket inte är helt med.
Skönt var det i alla fall att springa, även fast jag gärna hade klarat mig utan snö och vind.
Porträttet på mig tog min son igår. Han har talang! Ja, för självklart fotar han manuellt. Han lär sig snabbt.
Dagens träning
12 km promenad med kameran. Samma väg jag brukar springa, men med kameran i högsta hugg.
Nu hittade jag både blåsippor, tussilago och videung.
Helt fantastiskt!
Rundan går förbi hästhagar, runt vattnet, vackra broar, natur, små stigar, lite motorväg. Lite av allt och jag älskar det!
Jag som trodde jag lunkade idag.
Min normalrunda - nästan 9 km. (8.95)
Jag började med lite lätt uppvärmning (tyckte jag) med tanke på att jag legat sjuk i nästan 2 veckor. (Jag är inte helt ok ännu, men så pass att jag kunde träna.)
Efter 2 km kändes det lite tungt och jag drog ner på tempot en aning, för att sedan gå 100 m. Sprang sedan på igen och såg inte snö någonstans på hela vägen. Gegga fanns det gott om. Tyvärr inga blommor.
Isen är nästan helt borta på sjön. Det var ju bara två veckor sedan de pimplade på isen.
Jag sprang sedan vidare till 6 km, men kände sedan att jag behövde gå 100 meter till. Efter 8 km orkade jag inte mer utan gick hem. Visst, jag hade kunnat pressa mig, men med tanke på hur jag har mått den senaste tiden tyckte jag att det var onödigt. Totala tiden, med all gång, 50 sekunder snabbare än sist jag sprang samma rutt... (Då var det visserligen snö och is kvar i spåret).
Döm om min förvåning då uppvärmningen såg ut så här:
Det är ju mina snabbaste uppvärmnings-km hittills. Och det är uppvärmning. Resten av passet gick riktigt snabbt. Och jag kände mig inte mer trött än normalt. Speciellt med tanke på att jag varit sjuk.
Vilken löparglädje. I am back!
Glöm dieter och skaffa en koststrategi!
Jag måste länka till detta inlägg från Marathon.se då jag så många gånger ledsnar på allt bantande och alla dieter utan närmare tanke bakom. Visserligen krävs det mer av kroppen då man idrottar, men läs och begrunda och var snäll emot din kropp om den ska orka!...
Och vad passar inte bättre än en stor gryta grönsaker - selleri, morötter, lök, vitlök, paprika - som senare ska bli köttfärssås och spagetti. Min långdistans mat :)
24.11 km - check!
Obligatorisk sammanfattning:
Strålande väder. I början var jag rädd att det skulle vara för varmt (craft cool linne L1, Ellen Long Sleeve Tee från Röhnisch, Ellen Jacket från Röhnisch, under armour compression tights, cep running compression socks, craft underpants, sport bh från shock absorber - jag återkommer till denna), men det visade sig vara perfekt idag. Bara knäppa upp jackan lite och springa på.
Som alltid är första km jobbig. Speciellt då jag har hostat hela natten och varit hemma med en sjuk dotter som har snorat och hostat i mitt ansikte flera dagar.
Jag vaknade helt svettig i morse och ville verkligen inte springa alls.
Sen lossnade det lite. Så kom jag till den berömda skogen och det var fortfarande is på många sträckor. Det drog ner tempot i några km, men så fick jag en nytänning. (För sen var det bara barmark) Fram till 18 km ca.
Ja, sen var det jobbigt faktiskt. 20 km avklarat och jag såg vägen till mitt hem. Det var jobbigt. Sjukt jobbigt! Speciellt med tanke på att det var 23 km på schemat. Att komma över mentala spärren då jag faktiskt ville hem och äta och vila.. 22.5 km inga större problem, även fast tempot blev långsammare, men de sista 500 m innan tänkta 23 var hemska. Jag fick till och med prata högt med mig själv.
Sen var jag ju inte hemma så det var bara att springa vidare. Mina löpsteg liknade mer... nä, jag vet inte faktiskt. Jag lyckades hålla upp coren, men knappt lyfta fötterna. Hela min kropp skrek efter vila. Troligen för att mitt mentala mål var 23.
24.11 blev totala längden och jag har nu satt personligt rekord och kört en halvmara och lite till. Yes!
Första gången jag kommer hem och sitter i hissen upp. Och lägger mig på golvet och kvider "Richard, can you pleeeeease help me with my shoes..." Men vad tusan, nu är det gjort. Push the limit - det är vad träning handlar om!
Just det - BHn! Jag måste hitta en ny BH med samma grymma stöd. Denna gör mig galen. Jag har skavsår på hela ryggen - och det är inte ett skämt! Det gjorde så ont att duscha att jag nästan grät. Och det gör ont att springa. Börjar efter 10 km ca. Men skam den som ger sig. Lite smärta har ingen dött av...
Har ni bra BH tips? För större bröst alltså?
Dagens "löpning" - 19.09 km
Vi började lite försiktigt med uppvärmning. Första km var helt ok, andra var det nästan bara uppför, så kom en lättare km med rakare sträcka, mellan 4-6 var det helt ärligt en km med bara uppförsbacke.
"Hit skulle man ta bussen och öva backträning" kved jag då vi nådde toppen. Tanken var ju ca 2 mil, så att köra slut sig i backar kändes inte helt ok idag.
Km 7 var bra, sen kom vi ut i skogen och på is, snö. Vi lyckade springa på rätt bra, underlaget till trots. För att jag lurade sonen (helt omedvetet) att "snart blir det bättre, nu springer vi på".
Vid lite drygt 1 mil kom vi fram till en dead end, vid början av en sjö. Inga stigar, inga vägar. Det var bara att ta fram telefonen och springa med GPS:en. Rätt snabbt också för vi var uppenbarligen på någons tomt och det kändes inte helt ok att irra runt där.
"Springa"...
Ja, ni ser ju själva resultaten mellan 11-14 km framförallt. Det höll på till en bit in i 15 km.
Vi klättrade ärligt talat i berg, upp och ner, över träd, snubblade på rötter - stackars sonen ramlade två gånger. Jag fick pusha honom att inte springa då det var absolut glans-is på allt som liknade väg och verkligen sjukt, sjukt halt på berget och i skogen.
Och att försöka hoppa mellan små stubbar i kärret var inte heller jättekul. Flera gånger plumsade vi i så det fullständingt rann vatten ur skorna.
"Spring dig varm" skrattade sonen. Jo då..
Ett tag sprang vi genom ett stort kärr fullt av vass. För skorna var ju redan sabbade...
Vi fick hålla i träden för att försöka ta oss fram utan att ramla (jag råkade fånga sonen på bild precis då han höll på att halka) och efter 10 km löpning blir man snabbt kall. Speciellt då det gick väldigt sakta ett tag.
Så tillslut kom vi ut på vägen igen. Då var det inte allt lika skönt längre. Det blåste isande kallt och mycket. Otroligt skönt att ha sonen vid min sida så vi kunde flåsa och kämpa tillsammans.
Sista 2 km var det nästan bara uppför också, men vi gjorde det!
Jag kan ju inte direkt skryta med att vi sprang hela vägen, men jag kan säga att vi tog oss fram så fort det gick.
Det blir dock inga mer skogsrundor på ett tag nu. För vi pratar inte spår, vi pratar sjukt jobbig terräng där det inte finns något spår i närheten.
Genväg kan bli senväg, men vad tusan gör det. Vi hade galet kul!
Parantes: jag fick synka min garmin med sonens då jag envisades med att stänga av min då vi var helt vilse. Blev tvungen att kolla av var vi var. Glömde sedan att sätta på den igen. Så totalt på min stod det 18,66 - men sonens visade 19,09. Slut parantes.
Hallelujah Moment
Äntligen, ängligen, ängligen! (Har jag sagt det tillräckligt många gånger nu?)
Efter att ha kört inomhus-löpning några gånger nu, dock inte så mycket som jag hade velat, gav jag mig ut på stapplande ben idag. Somnade otroligt sent, kunde inte sova. Förkylning som sitter kvar i kroppen. Tungt huvud. Egentligen rätt omotiverad. De senaste två veckorna har löpningen stått tillbaka lite då jag inte alls varit frisk. Men nu...
Det var nollgradigt ute. Lite molningt och väldigt blåsigt. Inte perfekt väder på något sätt, men snön var nästan borta. Bara det är perfekt nog för mig.
Now or never. Jag drog på mig kläderna och drog ut i spåret igen. Visst förstod jag att det skulle vara en kamp i skogen, men merparten av löpningen var på barmark.
Första två km rev jag av på 5.50/km - uppvärmning. Blev nästan lite rädd för mig själv (jag brukar ju värma upp på långsammare tempo) och körde en km lite lugnare. (6.20) Men efter 3 km gick det under 6/km igen. I en km. Sen....
Ja, sen var jag i skogen på tjock is. Det var faktiskt en fullständig omöjlighet att springa utan icebug eller dobbar. Först ville jag krypa på alla fyra. Jag halkade runt så det drog i både höfter och knän, men kom på att jag kunde köra "låg skip" träning utan att skämmas. Jag menar, på is kan man i alla fall inte gå normalt. Så på alla issträckor (nästan 2 km) körde jag "låg skip". Vissa sträckor gled jag faktiskt ner mot vattnet så jag fick förska hålla mig kvar på spåret genom en stark core.
Kontrasten då jag sedan kunde börja löpa igen. Snabbt! WOW!
Ni vet, i början då man springer vill man ju helst inte springa i lera eller vattepölar. Man blir blöt, grisar ner sig... Nu däremot var det helt fantastiskt att plöja över gegga och vatten. Inte tusan tog jag genvägar. Jag sprang rakt igenom. Lät geggan och vattnet skvätta och njöt av att springa på just "barmark".
De km jag sprang i skogen med is låg jag på ett långsammare tempo (det gick väldigt långsamt, 6.41-7.35 som segast), men resten av passet runt 5.50-6.20 hela tiden. Och jag var inte trött. Fast det blåste något vansinnigt (så det gjorde ont i ögonen ibland).
Jag har alltså blivit starkare och snabbare. Vilken underbar känsla.
När jag kom hem och skulle förklara för Richard började jag gråta... Ni förstår känslan när man står där och är helt överlycklig och det bara brister. Stackars Richard förstod inte alls först.
Det har varit ett enda kämpande sedan nyår. Kallt, isigt, snöigt, bara hemskt. Jag har verkligen velat ge upp ibland, men katten den som ger sig.
Nu stod jag istället och grät. Många glädjetårar.
För att träna är det bästa som finns. Så är det bara!
Isig promenad och snöbollskrig
Det fick avsluta min vecka. (Bilder från igår)
Lite träning fick jag till den här veckan, men jag har haft någon förkylning med ont i kroppen och hjärtklappning hela veckan och just igår då jag tänkte köra mitt planerade långpass sa kroppen helt ifrån.
Jag satsar på den här veckan istället. Hoppas att lite vila gjorde mig väldigt gott!
Passade också på att skriva över mitt gymkort på sonen igår.
Eftersom att jag inte kommer att få in mer träning än de pass jag kör som instruktör och de pass jag löptränar. I alla fall inte innan marathon. Det får bli ordentlig styrketräning i sommar/höst isället.
Kanske låter det som ett lätt beslut, men det var det faktiskt inte. Jag älskar att träna, men tiden räcker inte till. Inte kroppen heller (Känns som om 7-8 pass per vecka räcker just nu).
Förresten, ni kan ju förstå min frustration över utomhuslöpningen då alla vägar ser ut så här - i bästa fall. Detta är alltså en "plogad" väg! Trottoarerna i området används för att skotta upp överskottsnön på så man får springa på vägen och hoppas på tur. Eller springa i skogen där det är helt oplogat.
Och att Josefine kryper i trappan beror på att det är så halt och oplogat att man inte kan gå ordentligt.
Hoppas verkligen att denna snö försvinner nu.
Hög på endorfiner! Äntligen ett bra pass - eller 3 menar jag...
Dealen var 20 km löpband med sonen. Sist sonen sprang var i höstas och då nästan 9 km. Idag tyckte han att det var kul att utmana mig lite.
Min plan var att springa till gymmet. Dvs. från Farsta till Gärdet. Jag köpte till och med broddar, men det är en omöjlighet att säga nej till mina barn.
Efter 100 minuter stängdes löpbandet av... Så det var bara att börja om igen. 5 km till. Irriterande att inte få det kompletta resultatet på en display! För jag är en siffernörd!
Med tanke på att mina ben inte alls svarat på löpningen den sista tiden gick det ovanligt bra idag. Första milen kändes sjukt bra. Och då menar jag verkligen det. Jag hade kunnat öka tempot en hel del, men var livrädd att inte räcka till hela vägen.
20 km är det längsta jag har kört. Dessutom på löpband som är tråkigare än tråkigast.
De sista 3 km började jag känna av höfterna (gör jag faktiskt inte ute vid normalt väglag) och till och med lite knän och fötter. Jag fick dra ner på tempot lite för att inte göra illa mig.
Löpningen blev alltså 20.1 för att vara exakt. Dvs 20 km och 100 meter. Uppjogg och nerjogg och några gå-pauser för att dricka (jag svettades massor). Varje paus ca 100 meter då jag gick rätt snabbt. Jag stannade aldrig, gick aldrig av bandet. (Om man bortser från det efter 100 minuter då bandet bara la av! Jag var snabb som tusan med att dra igång igen och straffade bandet med en extra snabb km. Något jag fick lida för senare.) Total tid 2 timmar och 24 minuter. - RÄTTELSE - självklart 14 minuter...
Det känns rätt ok, med tanke på att jag var helt kräkfärdig i tisdags.
Men, det slutade inte där.
Jag skulle instruera i spinning och core en timma senare. Tanken var att jag skulle gå runt och pusha, men sonen tyckte att om han orkade springa (1.3 km) otränad så skulle jag minsann orka köra spinning och core också.
Så skulle han köra med mig.
Sagt och gjort.
Efter lite mat körde jag 30 minuter intensiv spinning, med intervaller och sedan och 30 minuter core.
Och sonen. Njae. Den stackarn fick kramp i vaden och tittade på efter ett tag, men han intygade att jag hade bäst teknik på hela passet. Trots att jag var riktigt trött.
Just nu är jag tokhög på endorfiner och känner mig faktiskt inte så trött. Lite stela höftböjare och blåsor på tårna, men det är sånt man får ta. Det hör till riktig träning!
Och ännu bättre. Jag har fått en hel dag med min son. Det är lyckorus bara det! Att kunna träna så hårt med de man älskar allra mest är något av det bästa som finns.
Största kramen till dig gubben!
Idag flög jag
Inte för att det var lätta ben, tvärtom. Nej, min Garmin spelade mig ett spratt. Någonstans efter 8 km flög jag en bit.
Första 6 km gick bra. Så skulle jag runda en gång till och någonstans i hörnet där pilen visar lade Garmin av. Efter ytterligare ca 1 km pep den att den går in i sparläge. What?? Jag trycker igång den och då börjar den räkna igen.
Jag borde vara uppe i ca 10 km vid det laget, men exakt vet jag inte. Luften gick ur mig och att pressa sig själv de sista ca 7 och inte vara helt säker på om det blir 17 var jobbigt. Dessutom hade grannen mätt upp -20 och det var sjukt kallt!
Det gör fortfarande ont i mina luftvägar. Vattnet jag hade i vätskebältet frös till is. Så, jag fick helt enkelt gå då jag drack. Skruva av korken och dricka isklumpar i vattnet.
Det slutade med -1,46 km, dvs 15,54 km. Lite arg, ja! Men denna vecka skulle jag springa 39 km och jag har lyckats skramla ihop 38,97. Utöver det 1 bodypump klass, 1 spinning klass, 2 core klasser. Tycker det är helt ok att "fuska" lite då! Fast det saknas 30 meter...
En fråga jag fick: Vad har jag på mig då det är kallt?
Underkropp - Idag hade jag löpartrosor från Craft. Inga skavande sömmar och polyester så svetten inte stannar på kroppen. Ett par kompressionstrumpor från Gococo som inte bara är sköna för vaderna utan också lite varmare för fötterna.
Över det långkalsonger - underställ - också från Craft. 100% polyester av samma skäl.
Ett par varmare tights från Nike på det.
Jag borde ha någon form av mamelucker i ull för att hålla höftböjarna varma. Eller vadderade tights. Det är verkligen en "pain in the ass" att bli kall om rumpa och höftböjare och försöka pressa stegen. Så vill du springa på vintern - då det är så kallt som idag - är det verkligen att rekommendera lite varmare för framförallt rumpa, lår och höftböjare som verkligen tar stryk av kylan. Det finns verkligen ingen anledning att tänka snålt här. Det betalar sig i hemsk träning istället. Tro mig. Jag vet!
Överkropp - närmast hjärtat, mitt pulsbälte från Garmin. Bra sport BH. Själv föredrar jag shockabsorber då de verkligen håller brösten på plats.
På det ett linne från Craft. (Polyester) Jag har testat utan, men det är så skönt att ha något som transporterar bort svetten. Jag blir svettig! På det en undertröja (polyester). Jag har några jag varierar mellan, men favoriten är absolut den från Under Armour. Den håller värmen och har dessutom ett silikonband på insidan, längst ner, som håller tröjan på plats bättre då man springer. Älskar denna tröja!
Om det är under -5 nöjer jag mig där, men idag hade jag en fleecetröja från Peak Performance. Gammal som gatan... Jag skulle vilja ha en ny lite bättre som man kan dra ner över händerna. Lite liknande denna.
Över det en vindjacka från Peak Performance. Också gammal som gatan faktiskt. Den gör jobbet normalt, men i dag kändes det faktiskt som om den stängde inne svetten. Inte bra...
Jag har en bra softshell jacka som jag kanske borde testa. Och ta bort fleecen under. Alternativt en bättre vindjacka.
På fötterna - Just nu Nike Zoom Structure+ 15 Shield utan broddar då jag sprang ner dessa på en månad knappt. Ska man springa ute på vintern bör man nog satsa på ett par icebug. I know!
Glöm inte mössa och vantar! Jag har ett par från Nike. Och vätskebälte som kan se här. (Även lite annat av mina kläder)
Kom bara ihåg att kläder är individuellt. Vad som passar på mig kanske inte passar på andra. Det är helt beroende på hur mycket du svettas. Väldigt viktigt är att man har material närmast kroppen som håller dig torr och transporterar bort fukten till andra lagret. Det yttre lagret måste släppa ut svetten och dessutom hålla borta vind.
Skor behöver du troligen prova ut av proffs om du tänker springa mycket. Det är inte värt att sätta igång annars.
Jag gjorde tabben att gå till en vanlig sportkedja och köpa ett par schyssta skor som passade hyffsat. Det resulterade i blödande tår. Inte för att de var för små. Nej, det var fel! Tårna flyttades runt och skon var inte helt stabil. Tårna tog stryk.
Dessa problem kommer oftast då man närmar sig milen och för att komma igång med löpning bör man nog börja med att se över skor och kläder. Annars är faktiskt inget kul!
Nästa kom ihåg, köldeffekten! Jag tänker inte gå in närmare på det. Antingen googlar du eller läser exempelvis här. Så väldigt kortfattat, blåser det behöver du klä dig varmare. Fast det visste du kanske?
Och till sist, klä dig inte för varmt! Man brukar säga att man ska klä sig som om det vore ca 20 grader varmare eftersom man får upp flåset bra och svettas en del.
Och ett tillägg - har du astma eller känsliga luftvägar kan detta kanske hjälpa dig?
Oj, det blev ett långt inlägg. Hoppas att du blev lite klokare av det! Någon som har något att tillägga? Eller kanske lite tips eftersom jag fortfarande har lite svårt att hitta de perfekta kläderna, skorna för vinterlöpning.
Yummy Recovery
Jo, det gick relativt bra idag. Knappast någon löpning, men jogging, ibland lite snabbare, ibland långsammare, i strålande sol. -8 visade termometern. Det var plogat och på vissa ställen till och med sandat.
Det betyder förvisso inte att det är enkelt att springa utan dobbar, men det funkade idag. Bättre än igår.
Totalt 6.69 km. Kort distans. Lugnt tempo. Låg runt 6.49 i medeltempo. Jag unnade mig faktiskt att gå då och då eftersom dagens löpning inte var obligatorisk.
Trist är att jag känner mig så sliten. Morgondagens 17 km känns rätt långa just nu, men "it's all in your mind" och jag får helt enkelt vila och äta bra idag. I morgon gäller det! Förresten - är det någon som tycker att träning någonsin är enkelt? Jag försöker förklara för min man då jag suckar och stönar inför passen, att om träning någonsin är enkelt tar man inte i. Punkt!
Nästa vecka är tänkt att vara en till tung vecka, men eftersom jag ska fota bröllop blir det "bara" 2 pass löpning. Varav ett på 20 km... (Utöver mina vanliga pass alltså)
Möjligen (fast det är ju löjligt att tro att jag får till det) kan jag springa lite efter bröllopet. Fast risken är stor att jag struntar i det och unnar mig lite vila. Det kommer fler veckor!
Kycklingwok och lite rött blir det ikväll. För det är jag värd! (Önskar sonen kunde baka en tårta! Oförskämt att bara bjuda arbetskamraterna på denna och inte ta hem en bit till stackars sugna mamma...)
Saknar värme och lätta ben
Det kan nästan inte bli så mycket värre än så här.
Absolut iskallt ute. Trots mina lager på lager. Det slutade med bra underställ i polyester, varmare tights, en halvpolo från under armour, en fleeceaktig jacka och en tunn vindjacka från Peak Performance, mössa, vantar.
Jag frös faktiskt om fötterna lite. Benen var vidriga. Om överkroppen blev jag varm, men aldrig om benen. Det började värka i höftböjarna. I ögonfransarna bildades istappar.
Av 8,84 km var 2 km plogade. Resterande fick jag springa i djup snö, ibland mindre djup snö. Halt. Svårt att få fäste.
Det var bra nära tårar vissa sträckor. Bara det att springa uppför i backar och sedan glida ner en aning för varje steg... Nej, fy farao. Nu är jag riktigt less på detta.
Jag var så kall då jag kom hem att jag knappt var svettig. Jo, självklart på överkroppen, men bena var som istappar.
Pulsen låg runt 153 genom hela passet. Jag fick aldrig upp den helt eftersom jag hade fullt upp med att hålla balansen.
Tiden då. Helt värdelös! 1:02. Det var jogging. Inte alls löpning. Inte alls bitter.
Dagens lunch-löpning avklarad
Älskar min Garmin! Det känns som om jag bara blir sämre och sämre, men klockan visar motsatsen.
Det var kallt idag. Dubbla lager byxor, tröjor. Visade sig vara ett bra val då det är svårt att springa med kalla ben (har jag märkt).
Svårt att trycka ifrån utan broddar och det var halt. Stela höftböjare och framsida lår, men jag lyckades hålla ett medeltempo på 6.37 under mina 8 km. Och det skulle vara ett lugnt återhämtningspass. Klarade det bra alltså.
Ska bli väldigt skönt att vila mina ben nu så jag kan trycka ifrån bättre på fredagens löpning. Jag är trött och det märks då jag springer. (Körde bodypump och Core igår och det märktes absolut i kroppen).
Så recovery - min goda smoothie, men idag gjord på 4 msk smoothiemix (Hampa Protein bland annat) från Renee Voltaire, 1 dl blåbär, 1 dl hallon, 1 lime, 1 avocado, 2 msk kokossocker, 6 dl havremjölk.
Smakar lite mindre gräs (jag har inget emot den smaken) om man blandar ut det med havremjölk istället.
Så var det lördagens träning
Vädret var perfekt. 0 grader. Ingen snö eftersom jag kunde springa direkt i körfältet nästan hela vägen. Undantag 1,5 km då jag fick hålla mig på en slaskig gångväg. Dessa 1,5 km var också de långsammaste under passet.
Jag försökte hålla ett lugnt tempo eftersom mina långpass är till för att få in distansen och orka hela vägen.
Jag höll faktiskt 4,35 under en period, men så hade jag 4 pauser då jag gick 100 meter i snabbt tempo, för att kunna dricka ordentligt. Sedan sträckor i lite lugnare tempo.
Totalt blev det alltså 18 km med ett medeltempo på 6,36.
Tanken är såklart att jag ska öka tempot också, men det viktigaste målet är att klara marathon utan skador och med relativt lätta ben i mål. Relativt alltså! Därför pushar jag inte på tempo ännu.
Och vilket drömpass. Att få springa bredvid en räv som jag gjorde en stund. Andas frisk luft. Knappt några bilar. Se några rådjur på en äng. Helt underbart! Det är därför jag älskar löpning. Vilken naturupplevelse. Och det är skönt att springa själv. Återhämtning. Inte ens musik i öronen. Bara min egen röst som pushar att kämpa lite till.
Underbart!
Det blev träning även idag
Det är lite svårt att se glad och pigg ut efter 30 minuter intensiv spinning, 30 minuter core och 7 km löpning - på löpband.
Nu pratar vi pannben på högsta nivå! För fy fasen, rent ut sagt, vad det är tråkigt att springa på ett löpband!
Det händer precis ingenting. Inga roliga kanaler på TV. Man lyssnar på musiken i lurarna och räknar ner. Meter för meter.
Nä, tacka vet jag utomhuslöpning. Snöstorm, whatever, men att stå på ett band är inte min melodi! Fast nu är det gjort och dagens träning är över. Skönt!
Positivt är att det går att hålla ett bra tempo - man blir ju tvingad. Så trots 1% lutning höll jag ett bra tempo hela passet. Och jag var rätt trött efter spinning och core.
Återhämtningsjogg
Så var dagens träning avklarad. En runda i lugnt tempo på lunchen.
Totalt 9 km.
Fortfarande ganska stumma ben, men med tanke på söndagens 17 km och 90 minuters träning igår är jag ändå nöjd med resultatet. Ja, och så var jag ju sjuk förra veckan.
Kexchoklad, redbull och en stor kopp pepparmint-te är inte det nyttigaste, men gott!
Nyttig får jag vara ikväll, efter några timmars jobb.
Och träningen idag gick bra!
Bild från i höstas då jag fotograferade fina Linda för lindasjolund.se
Så skönt att känna sig frisk och stark igen. Nattens hosta var som bortblåst ikväll. Med stela höftböjare och lår genomförde jag dagens bodypump och core. Utfallen var mördande efter mina 17 km igår, men träning ska ju vara mördande jobbigt. Tur att mina deltagare är så förstående...
Så vill jag också tacka för alla fina kommentarer och hälsa er välkomna. Hoppas att ni stannar. Jag finns på bloglovin och facebook om ni inte vill missa något inlägg eller annat spännande som kan dyka upp.
Så ska jag ta tag i att besvara alla kommentarer nu.